Author Archives: Christoffer Hiding

Nyheter

Carbs och mängd – Ösmarks väg till Berlin

 

 

Ösmark, Hiding, Engström

Ösmark, Hiding, Engström

 

Fredrikshofs Mathias Ösmark blev bäste svensk i Berlin Marathon, och sprang in 26 minuter efter Eliud Kipchoge som satte världsrekord på 2.01. Med tiden 2.27.05 är Ösmark Fredrikshofs bäste maratonlöpare på hela 2000-talet. Här berättar Christoffer Hiding om Ösmarks sista tio veckor innan loppet.

Italien blev startskottet

Tio och en halv vecka före Berlin Marathon satt Mathias Ösmark på ett hotell i Italien och skrev i vår Facebook-grupp: ”Med tre barn springandes omkring fötterna och stora pastalass varje dag har jag inte mycket energi över till att bomba. Men när jag kommer hem vet jag vad som krävs och ska följa varje pass som Uhris ger mig till pricka.”

När Mathias Ösmark, eller Öset som han kallas, väl har bestämt sig finns det inget som kan hindra honom. Definitivt inte några extrakilon och en obefintlig form efter Italien. Han hade målet klart för sig. Sub 2.30 i Berlin. Världens snabbaste bana utan konkurrens. Här hade Öset sprungit en gång tidigare – nämligen 2016 när han sprang på stabila 2.44. Men i år skulle han visa en helt annan klass.

En tioveckorsperiod följde där han gjorde allt rätt. Öset fick upp en mängd som skulle göra 80-talslöpare som Nordan och Biten stolta. 30 grader i skuggan, 20 mil i veckan varav 3–4 kvalitetspass skulle förbereda honom och förvandla honom från pastamonster till löparmaskin. Veckorna flöt på och vi som befann oss i närheten av honom märkte hur formen började komma krypandes. När tre veckor återstod till starten i Berlin åkte han med familjen till Helsingfors för at springa en mara.

Andraplats i Finland

Jag ska inte sticka under stol med att jag var orolig. Skulle han spränga sig genom att springa för tufft? De farhågorna kom på skam – han tog sig i mål som tvåa på 2.33. ”En snabbare jogg, 80,5 % i medelpuls”, rapporterade han. Två dagar senare bombade han snabba intervaller på Stockholm Stadion, veckan efter 60 min distans plus 60 min maratempo (när tränare Uhris berättade detta för Szalkai tyckte ”Zacke” att Öset är en man för SM-guld på 100 km…).

Vi stod mållösa. Var kom Ösets återhämtningsförmåga samt känsla för att mala på i ett tempo utan att bli trött mil efter mil ifrån? En sällsynt kombination av att tåla hård träning, ett psyke som fixar heltidsjobb, 20 mil i veckan och papparollen, samt ren långlöpartalang, skulle jag vilja säga.

Veckan innan skulle sonen Douglas skolas in på förskolan. Och med det kom snuvan. Vi gick som på nålar. ”Jag är lite snuvig, men än så länge har det inte brutit ut i luftvägarna”. Den överhängande känslan var att tids nog blir nog Öset förkyld, som ett sätt för slumpen att återigen visa sitt hånfulla leende.

Kolhydratladdningens konung

Vi möts upp på Arlanda Express, Öset, Henke och jag. Ingen av oss har sovit mer än fyra timmar natten innan. Vi sätter oss på tåget, taggade upp till tänderna. Äntligen är vi på väg. Pasta i en matlåda, världsmästardrycken Maurten som ska inmundigas efter landning. Buss och tunnelbana till Alexanderplatz. Vi checkar in på sviten på Lux11 – det perfekta hotellrummet.

En stunds slappande följer innan ombyte för dagen-före-lopp-jogg till en noga utvald pastarestaurang. Under joggen myntas begreppet ”Lex Malmberg” om att till varje pris undvika gatsten. Öset tar det här till sin spets och är helt plötsligt 50 meter bort efter en tvär sväng utan att förvarna oss andra. Vi dansar efter hans pipa och till slut är både jag och Henke lika skickliga på att se till att ha asfalt under fötterna.

På pastarestaurangen beställer vi samma sak. Tryffeltagliatelle modell extralarge med en halvliter körsbärsdricka. Döm om vår förvåning när de servererar tre bisarra lass med pasta. Kocken kommer ut och säger ”om ni äter upp får ni en till”. Alldeles saliga sänker vi denna best och går därifrån med känslan av att detta är rätten som ska ta oss igenom den tunga sista milen på maran under morgondagen.

Många skulle säkert nöja sig med detta – men Öset är inte nöjd. Med Google som sin vän har han under den senaste veckan sonderat café- och restaurang-terrängen med en vetenskapsmans precision. Nästa stopp blir ett café där vi beställer varsitt veganskt bananbröd med jordnötssmör och hallonsylt till. ”Fett ska undvikas, enligt Mr. Maurten”, säger Öset. ”Men när det är så här gott så skadar det inte”.

Så fortsätter dagen. Det är choko-woki, det är godis, det är både mörk och ljus choklad. Jelly Beans. Det finns inget stopp på Ösets magsäck. Han vet hur man proppar kroppen full med kolhydrater. Jag och Henke är helt matta. Vi blir utskällda. ”Ni måste äta mer. Lämna inget godis i påsen. Allt ska ner”.

Dagen D

Fyra timmar sömn, larmet väcker oss 05.15. Öset är på strålande humör. ”Det är helt sjukt. Jag är frisk. Nu kan inget stoppa mig”. Vi äter det vitaste bröd man kan tänka sig, med marmelad som pålägg. En banan, ett glas juice, en halv flaska Maurten och en kopp kaffe. Packning. Sista smörjelsen med alco-gel på händerna. Uppjogg till startområdet. 2,8 km för att vara exakt.

Vi sätter oss i gräset efter att ha passerat säkerhetskontrollen på området. Nu gäller det att spara på benen. Ganska snabbt försvinner Öset – får bråttom till starten. Han är helt inne i sin bubbla. Jag och Henke vet att han kommer att fixa det. På hotellrummet innan hade jag sagt att han springer på 2.26.

Starten går, och jag har hög puls direkt från start. Tungt från 35 men i mål på 2.44 – nytt pb med tre minuter efter fem veckors förkylning. Men allt jag kan tänka på är vad Öset har sprungit på. Det dröjer innan jag och Henke – som också sätter nytt saftigt pb med 2.46 – får tag på honom. 2.27.05!

Ösmark förklarar begreppet ”Lex Malmberg”, om att inte springa på gatsten.

 

 

 

 

 

 

 

 

Nyheter

Tre Hofvare topp nio på Midnattsloppet

Löpargruppens topplöpare fortsätter att leverera under Fredrik Uhrboms vingar. Kristofer Låås sprang in på en mycket meriterande sjätteplats och var med nya personbästat 31:50 bara tre sekunder från fjärdeplatsen. På åttondeplats finner vi Simon Gudmundsson på 32:52 och efter honom Emil Sultan på 32:54. Dessa två tävlar fortfarande för sina gamla klubbar men kommer snart att löpa i det rödvita linnet. Mathias Ösmark sprang också han in på nytt pers och blev 13:e på 33:38.

Vann tävlingen gjorde Olle Walleräng i överlägsen stil på 29:46.  Ytterligare två Hofvare sprang in topp 50, med Christoffer Hiding på 34:e plats efter tre veckors förkylning och Johan Sandler på 45:e plats utan snabbhetsträning i benen. Allt som allt en mycket lyckad kväll för Hofvet som just nu visar prov på både topp och bredd!

Från vänster: Christoffer Hiding, Kristofer Låås, Mathias Ösmark.

Nyheter

Ösmark sexa i Miami Marathon

Under mycket tuffa förhållanden säkrade Fredrikshofs marathonlöpare Mathias Ösmark en topplacering under söndagen i Miami Marathon.

Nya personbästat 2:35:19 i 27-gradig värme kan jämföras med en tid ner mot 2:30 vid optimal väderlek. Det blåste dessutom 40 km/h och var 82 % luftfuktighet.

– De första tre kilometerna var som att springa in i en vägg. Fick springa solo hela loppet men kroknade aldrig, säger han.

Ösmark blev pappa under fjolåret men har trots det kunnat springa tjugomilaveckor under hela hösten.
– Dogge (hans son. red anm.) ger mig all den energi jag behöver för att kunna bomba vecka efter vecka.

Mathias öppnade loppet försiktigt, plockade placeringar hela loppet och sprang in i mål som sexa. Nu väntar en satsning mot SM där han har potentialen att blanda sig i diskussionen om en placering bland de tio bästa.

– Under bättre förhållanden tror jag att jag är god för en tid under 2:30.

Bloggar: Stora löpargruppen

En osannolik höst

”TYSKLAND!” ekade det på ett folktomt Stadion. Med ett varv kvar av 25-varvsfrossan under ALJ Open i slutet av september ville jag krama ur det mesta. Inte ur min kropp utan ur Henrik Engströms. Min partner in crime, kompanjon och en av mina bästa vänner, var på väg mot att ta sig under 35 minuter för första gången på ett millopp. För det krävdes ett stenhårt sistavarv. Han var hundra meter före mig, jag hade gjort dragjobbet i åtta km innan han klev förbi och nu återstod bara 400 meter.

”Tyskland” är ordet som Henke brukar använda för att beskriva MIN inställning. Att aldrig ge upp, att alltid nå sina mål. Gary Lineker beskrev vad fotboll handlar om i ett klassiskt citat. ”Fotboll är ett enkelt spel: 22 spelare jagar bollen under 90 minuter och till slut vinner alltid tyskarna.” Någonstans där ville jag att Henke skulle förstå att HAN i detta nu var Tyskland. En omutlig segermaskin på väg att krossa ett av hans största hjärnspöken. Sub 35.

Av alla framgångar under hösten var kanske denna den allra vackraste. Henke sprang i mål hundra meter före mig, fixade sub 35 med två sekunders marginal och jag skrek och jublade så mycket att Lorenso skrek åt mig att skärpa mig. Men att jag fick vara med och bidra; att jag i fotbollstermer fick vara med som en krigare på mittfältet när anfallaren trycker in det avgörande målet i 89:e; det var kanske det allra finaste jag var med om i löparväg under året.

2017 började bra med kontinuerlig mängdträning. Jag hade ställt upp mina ambitiösa mål till sub 16 på 5000, sub 33:30 på 10 000 och sub 75 på halvmaran. Våren blev sedan tung med 42(!) sjukdagar. Jag letade efter halmstrån. I början av juli möttes så våra vägar för första gången, Fredrik Uhrbom och jag gjorde upp om segern (nåja, det var aldrig något snack) ute på Runmarö Halvmarathon. Blev tvåa, slagen med ett par minuter sedan han bestämde sig för att växla upp med ett par kilometer till mål. Föga anade jag då att han skulle bli vår tränare under hösten.

En höst som började uselt – stapplade i mål på Stockholm halvmarathon på höga 1:20, men jag hade i alla fall inte brutit vid 14 km. I oktober tog Fredrik Uhrbom över vår träning, Fredrikshof som klubb kändes pånyttfödd och vi blev fler och fler på träningarna. Vi kom varandra närmare, Mathias Ösmark blev en maskin som gjorde 2:36 på maran som nybliven förälder och Henke Engström älskade varenda minut av varje pass.

De tre sista tävlingshelgerna är mina starkaste insatser under året. Trestegsraketen inleddes med en tredjeplats i Running Lights, på hemmaplan med familjen, frun och mina bästa vänner hemifrån i publiken. Jag sänkte mitt personbästa med en halvminut till 34:12 och skrek ut min glädje när jag passerade mållinjen. Blev intervjuad av Alingsås Tidning och fick känna mig som en elitlöpare för en dag.

Veckan efter åkte jag, Henke Engström och Johan Svaxén till Södertälje för att springa Varvetmilen. Det blev årets jobbigaste lopp och kanske årets bästa insats. Sista kilometern sprang jag för mitt liv och en tid under 34 minuter. Med en krängande överkropp som inte direkt skulle göra min coach stolt, och ett bräkande läte; en galen mans sista andetag, kunde jag passera mållinjen som trea på 33:57. Svaxén slaktade allt motstånd och sprang in på 33:30 och Henke putsade ytterligare på sitt personbästa med 34:41.

Men säsongen var inte över. Jag och Henrik Engström hade bestämt oss för att försöka göra en bra tid på halvmaran – och Ålands bana är plattare än Stadion, enligt Niklas Bitén. Vi ville ha revansch från debaclet i Stockholm i början av september. Och revansch skulle vi få.

Efter en natt på färjan där vi trängdes med dyngfulla östgötar, väntade åländsk frukost innan starten gick vid 10-tiden. Efter hundra meter var loppet avgjort till vår fördel. Jag fortsatte tugga på i 3:32-tempo. Det blev aldrig riktigt jobbigt och kände därför inte samma glädje som förra helgen när jag korsade mållinjen som etta på 1:14:41. Henke krossade sedan två minuter senare sitt personbästa på halvmaran med fyra minuter. Efter loppet bastade vi, simmade lite i inomhuspoolen och brände oss i duscharna. Skrattade åt vår osannolika höst och minnet från Stadion där i slutet av september, när jag fick skrika ”TYSKLAND” så det ekade över hela den folktomma k-märkta arenan. Det som blev startskottet för allt.