Bloggar: Stora löpargruppen

En osannolik höst

| 3 januari 2018

”TYSKLAND!” ekade det på ett folktomt Stadion. Med ett varv kvar av 25-varvsfrossan under ALJ Open i slutet av september ville jag krama ur det mesta. Inte ur min kropp utan ur Henrik Engströms. Min partner in crime, kompanjon och en av mina bästa vänner, var på väg mot att ta sig under 35 minuter för första gången på ett millopp. För det krävdes ett stenhårt sistavarv. Han var hundra meter före mig, jag hade gjort dragjobbet i åtta km innan han klev förbi och nu återstod bara 400 meter.

”Tyskland” är ordet som Henke brukar använda för att beskriva MIN inställning. Att aldrig ge upp, att alltid nå sina mål. Gary Lineker beskrev vad fotboll handlar om i ett klassiskt citat. ”Fotboll är ett enkelt spel: 22 spelare jagar bollen under 90 minuter och till slut vinner alltid tyskarna.” Någonstans där ville jag att Henke skulle förstå att HAN i detta nu var Tyskland. En omutlig segermaskin på väg att krossa ett av hans största hjärnspöken. Sub 35.

Av alla framgångar under hösten var kanske denna den allra vackraste. Henke sprang i mål hundra meter före mig, fixade sub 35 med två sekunders marginal och jag skrek och jublade så mycket att Lorenso skrek åt mig att skärpa mig. Men att jag fick vara med och bidra; att jag i fotbollstermer fick vara med som en krigare på mittfältet när anfallaren trycker in det avgörande målet i 89:e; det var kanske det allra finaste jag var med om i löparväg under året.

2017 började bra med kontinuerlig mängdträning. Jag hade ställt upp mina ambitiösa mål till sub 16 på 5000, sub 33:30 på 10 000 och sub 75 på halvmaran. Våren blev sedan tung med 42(!) sjukdagar. Jag letade efter halmstrån. I början av juli möttes så våra vägar för första gången, Fredrik Uhrbom och jag gjorde upp om segern (nåja, det var aldrig något snack) ute på Runmarö Halvmarathon. Blev tvåa, slagen med ett par minuter sedan han bestämde sig för att växla upp med ett par kilometer till mål. Föga anade jag då att han skulle bli vår tränare under hösten.

En höst som började uselt – stapplade i mål på Stockholm halvmarathon på höga 1:20, men jag hade i alla fall inte brutit vid 14 km. I oktober tog Fredrik Uhrbom över vår träning, Fredrikshof som klubb kändes pånyttfödd och vi blev fler och fler på träningarna. Vi kom varandra närmare, Mathias Ösmark blev en maskin som gjorde 2:36 på maran som nybliven förälder och Henke Engström älskade varenda minut av varje pass.

De tre sista tävlingshelgerna är mina starkaste insatser under året. Trestegsraketen inleddes med en tredjeplats i Running Lights, på hemmaplan med familjen, frun och mina bästa vänner hemifrån i publiken. Jag sänkte mitt personbästa med en halvminut till 34:12 och skrek ut min glädje när jag passerade mållinjen. Blev intervjuad av Alingsås Tidning och fick känna mig som en elitlöpare för en dag.

Veckan efter åkte jag, Henke Engström och Johan Svaxén till Södertälje för att springa Varvetmilen. Det blev årets jobbigaste lopp och kanske årets bästa insats. Sista kilometern sprang jag för mitt liv och en tid under 34 minuter. Med en krängande överkropp som inte direkt skulle göra min coach stolt, och ett bräkande läte; en galen mans sista andetag, kunde jag passera mållinjen som trea på 33:57. Svaxén slaktade allt motstånd och sprang in på 33:30 och Henke putsade ytterligare på sitt personbästa med 34:41.

Men säsongen var inte över. Jag och Henrik Engström hade bestämt oss för att försöka göra en bra tid på halvmaran – och Ålands bana är plattare än Stadion, enligt Niklas Bitén. Vi ville ha revansch från debaclet i Stockholm i början av september. Och revansch skulle vi få.

Efter en natt på färjan där vi trängdes med dyngfulla östgötar, väntade åländsk frukost innan starten gick vid 10-tiden. Efter hundra meter var loppet avgjort till vår fördel. Jag fortsatte tugga på i 3:32-tempo. Det blev aldrig riktigt jobbigt och kände därför inte samma glädje som förra helgen när jag korsade mållinjen som etta på 1:14:41. Henke krossade sedan två minuter senare sitt personbästa på halvmaran med fyra minuter. Efter loppet bastade vi, simmade lite i inomhuspoolen och brände oss i duscharna. Skrattade åt vår osannolika höst och minnet från Stadion där i slutet av september, när jag fick skrika ”TYSKLAND” så det ekade över hela den folktomma k-märkta arenan. Det som blev startskottet för allt.

2 thoughts on “En osannolik höst

  1. Tommie Nordh

    Hej, Nu hoppas vi att ni får ett bra 2018. Träna mer av allt och tänk på att vila. Tävla på alla distanser och gör en tävling i veckan, tex Testvarvet. Hofvarhälsningar Tommie Nordh!

  2. Christoffer Hiding Post author

    Hej! Tack, vi ska göra vårt bästa! Tror också på att tävla mycket. Det var så jag kom i form i höstas. Nästan varje helg då. Nu närmast väntar 3000 meter i Eskilstuna i morgon. Helgen därpå Stadion halvmaraton. Allt gott!

Comments are closed.