Bloggar: Tobias Drugge

Finns det någon gräns mellan smärta och njutning?

| 26 augusti 2015

Sommaren är över. Dags för det nya året! Jag har alltid sett hösten som det naturliga nyåret. Det är då skolor och jobb startar upp på nytt efter ett längre uppehåll. Nu är det höst, men minnet av sommaren är färskt.

Årets sommar har återigen påmint om en av dom största fördelarna med att vara löpentusiast. Det är alltid bra väder! Antingen så är det bra sommarväder eller så är det bra löpväder. Förra sommaren erbjöd bara det ena och den här sommaren bara det andra.

Jag måste erkänna att oavsett väder så blir det mest bara mysjogg för min del under sommaren. Jag tycker helt klart att sommaren är den svåraste tiden att träna på. Det finns helt enkelt för mycket annat som lockar och stör rutinerna. Är det sämre väder blir det i alla fall betydligt mycket fler kilometer gjorda.

Sommaren är också en tid för lite filosoferande. En tanke som slagit mig är hur oerhört mångsidig löpning är. Löpningen erbjuder många olika faser under loppet av ett år. Många tycker löpning är enformigt. Jag tycker det är extremt variationsrikt.

Det skiljer 89 200 meter mellan den kortaste och den längsta tävling jag genomfört. Det skiljer nästan 70 grader mellan kallaste och det varmaste träningspasset. Jag har sprungit helt själv, i små grupper och i väldigt stora sammanhang. Jag har sprungit norr om polcirkeln och nästan söder om ekvatorn. Det finns en stor variation mellan de olika tävlingarna och träningspassen jag gjort. Jag tycker också man kan springa exakt samma runda på olika sätt.

Ta terrängvarvet som exempel. Om man bortser ifrån variationen av årstider så kan det skilja enormt mycket i hur man tar sig an det. Man kan leka bergakung och spurta i alla backar, eller MA n kan springa på snabbast möjliga tid. Man kan även jogga igenom lugnt och bara njuta av miljön och sällskapet.

Löpning kan vara 100% njutning och 100% smärta. Även njutningen och smärtan kan komma i olika former. Man kan njuta av naturen, löpkänslan, vädret, avkopplingen eller hormonduschen efter ett hårt pass. Man kan njuta av en prestation, ett par riktigt sköna skor eller stämningen på en tävling.

Smärtan kan också komma i olika former. Särskilt när man springer långt. Det kan vara kramp, mjölksyra, illamående, olika varianter av magbesvär. Det kan också vara en skada eller ett resultat. Man kan ställa sig frågan: finns det egentligen nån tydlig gräns mellan smärta och njutning? Kan man ha det ena utan det andra?

Kortsiktig njutning kan bli det mest smärtsamma i det långa loppet, och såklart tvärtom. För mig är faktiskt smärta en form av njutning. I alla fall när det kommer till löpning. Man ser ju visserligen vad man vill se. Men jag ser löprelaterad smärta som övergående och positiv.

Ut och kut bara!