Syltdonuts, coronakramar och dubbelpers i Haag

Klubbrekord*, dubbelpers och coronaslalom. Det behövs inga djupdykningar för att hitta wow-grejerna från Hofvet-helgen i Haag.

Oskar Lundahl bjöd på race-konst som vanligt.

När lopp efter lopp har ställts in eller skjutis upp kändes det nästan osannolikt att Hofvets planerade Haag-resa inte coronastoppades. Resultatmässigt är vi väldigt glada för det.
Vi börjar med klubbrekordet*.

Sara Trané har tränat med Hofvet hela vintern. Den tidigare Runacademy-medlemmen visade snabbt att hon skulle kunna utmana Fredrikshof främsta i historien. De väderfostrande passen runt, runt, runt, runt, runt, runt. runt, Husarviken har dessutom gjort att Sara klivit upp ytterligare ett pinnhål.
När Hofvare efter Hofvare anmälde sig till Haag halvmaraton hoppade även Sara på satsningen.
Hennes första tävling i Fredrikshofs-linnet var bokat.
Målet var, som det så ofta är, att persa. Tiden att slå var 1.19.59.
– Jag siktade på att gå under 1.20 och trodde kanske att 1.19.30 skulle vara möjligt en riktigt bra dag, säger Sara Trané.
Det gick dock fortare än så.
Trots motvind de första 7 kilometerna vara Saras öppning hård:
– När jag kollade på klockan vid 10 kilometer fick jag kämpa mentalt med att fokusera på den bra känslan som jag hade och inte tänka på att jag hade gått ut mycket fortare än planerat, säger Sara.
Mycket fortare betyder i det här fallet pers på 10 kilometer och en tid på 36.55.
– Efter det var jag mest förvånad över hur bra jag lyckades hålla farten, även om jag fick slita i motvinden sista tre kilometerna, säger Sara.
Slitet innebar slakt av det tidigare klubbrekordet* på 1.21.54 och den bästa tiden i klubbens 119-åriga historia lyder 1.18.30.
Tiden gav dessutom en 14:e plats av 2684.
– Att gå i mål är alltid den bästa delen av en tävling – den här gången kändes det extra specielt då jag såg att mina nya klubbkamrater och coach Fredrik Uhrbom stod och väntade på andra sidan mållinjen, säger Sara.
Grattis säger vi!

*Då pappersarbetet för Saras övergång ännu inte är klart tillfaller dock hennes rekordtid till Runacademy. Men i våra hjärtan kommer det kännas som vårt klubbrekord.

Sara Trané spurtar mot klubbrekord i Haag.

“Även om jag inte har något officiellt pers så kan jag lova att jag aldrig sprungit så fort på fem kilometer. ”

— Markus Vall

Nästa solskenshistoria tillhör Markus Vall – som även han trotsat vindarna i vinter och utvecklats till en av klubbens absolut främsta löpare. “Vallen” har inte missat ett pass under hela 2020 och gnetande ger som bekant resultat till slut. Tokpers är en underdrift eftersom Markus även han knep nytt personbästa på både milen och halvmaran.
Nu njuter vi av “Vallens” egna race-rapport:

Lördag efter middag i hotellrum Ösmark Vall:

Sötsuget var stort efter den dubbelsalta middagen bestående av pizza till förrätt och pasta till huvudrätt. Vi sökte därför upp en liten supermarketför att försöka dämpa sötsuget.
Efter många minuters beslutsångest blev resultatet till slut mer en ”one of each” lösning än ett faktiskt beslut. Väl hemma radades buffén av choklad och lättsaltade chips upp i sängen, där vi bäddade ner oss, åt vårt godis och tittade på Dart.

“Öset” och “Vallen” hukade över godis med tveksamt bäst-före-datum.

Söndag morgon i hotellrum Ösmark Vall:

Vi sov som stockar och vaknade först när de skickades ivriga sms från rummet med Henke, Hiding och Uhrbom om att frukost skall ätas, NU.
Ut i frukostmatsalen och mer ångest.
Vad äter man när loppet startar 14:30, allt? Inget? Socker? Inte socker?
Som tur va så hade hotellet svingoda syltdonuts så valet om socker blev i alla fall gjort åt oss.
Sen var det in på hotellrummet och julaftonsväntan. Coach Uhrbom joinad oss och vi satt och gjorde typ ingenting, typ jättelänge. Verkligen länge.

Warm up:

Vid 13:30 kunde vi äntligen lämna hotellet, vi var redo för storm och ganska ruggigt väder men när vi väl kom ut så kändes det ganska behagligt. Efter att ha lämnat våra grejer i tältet så värmde vi upp i den angränsande parken, joggen kändes som vanligt hemsk i början. Mot slutet av uppvärmningen, efter ett sista besök på hotellrummet för toabesök, var känslan dock mycket god. Stegringsloppen kändes riktigt lätta och det var skönt att springa.

Pre-Race:

Det var otroligt trångt när vi försökta ta oss in i startfållan och tränga oss så nära startlinjen som möjligt. Gissningsvis ett resultat av det ganska breda sub-elitfältet. Jag och Öset tog rygg på Uhrbom som vant och ledigt eller hetisgt och girigt (beroende på vilka glasögon man har på sig) navigerade sig genom avspärrningsstaket och startfålla fram mot startlinjen.

Loppet:

Jag bestämde mig redan innan starten att lägga mig i Uhris rygg de första kilometrarna, han hade inte sagt något om vilken fart han tänkte hålla, om han skulle springa för sitt eget resultats skull eller om han kunde tänka sig en liten farthållarroll. Så utan att veta vilken fart min tänkta rygg skulle ha så började jag följa den maniskt.
Det gick mycket fint till en början. Det kändes riktigt lätt i fem kilometer och vi passerade där på 16:16, även om jag inte har något officiellt pers så kan jag lova att jag aldrig sprungit så fort på fem kilometer.
Vid det här laget började nog Uhris känna att han var min farthållare vare sig han ville det eller inte för jag släppte inte hans rygg med mer än två decimeter under de första fem kilometrarna.
Under större delen hade vi också sällskap av två Hällegubbar, Bergman och Cullin. Vi låg i en stor och mycket mysig klunga som bara lunkade på och det kändes mycket bekvämt.

Vid åtta kilometer vände vinden från motvind till medvind och med det spred sig också någon form av glädje som ledde till fartökning i vår klunga. Vår stora fina klunga delades upp i två mindre. Hälle-Bergman gled med det främre gruppen och jag, Uhrbom, Cullin den bakre. Cullin flämtade jävligt intensivt och jag tyckte han verkade trött, han ville dessutom trängas bakom Uhris rygg vilket jag såg som ett svaghetstecken.
Vid 12 kilometer ändrades allt. Vår grupp var nu kanske åtta personer där jag Uhris och Cullin var bland de bakre i klungan och jag kännde plötsligt hur klungan sögs bort från mig, även flämtande Cullin flämtade ifrån mig. Fan, det är långt kvar och nu blir de ensamt, tänkte jag.
Men då klev Uhris fram och var helt jävla magisk! Han sög sig också ut ur klungan och lät mig åter igen docka in bakom honom. Positiva tankar flödade och jag tänkte att får jag hjälp nu när det är lite jobbigt så kan jag med Uhris hjälp sen också täppa luckan till den flämtande jävla Cullin.
Första delen infrias, det var jobbigt och jag fick otroligt med hjälp av Uhris. Han var vindsköld och peppade så mycket han orkade. Luckan till den flämtande Cullin täpps dock aldrig igen, för helvete vad trött jag blev.
Jag höll ihop det hyfsat till 16, sen blev det stumma ben. Jag och min hare/hejjarklack Uhris blev rundade av norrmän och holländare, kvinnor och barn, löpare och gångare (är känslan).

Fram till 16 hade jag förhoppningar om att sub 70 ändå skall gå men efter 18 kändes det inte alls lika nära längre. Jag krigade mig i mål på 70.28. 28 sekunder från guldmålet men ändå riktigt nöjd. I mål bjöd jag Uhris på en riktig snorig coronakram.

“Vallen” coronakramar Uhris efter dubbelperset i Haag.

Ytterligare fem Hofvare sprang Haag halvmaraton:

Henrik Engström – 1.12.15. Pers med nästan två minuter och 40 sekunder. Och precis som Sara och Markus persade Henrik på 10 kilometer.
Christoffer Hiding – 1.13.38. Putsade till perset från Åland halvmaraton i vintras, trots sjukdom nära inpå loppet.
Mathias Ösmark – 1.13.47. Mathias som också varit sjuk tränar inför Rotterdam maraton (precis som Vallen).
Filip Ainouz – 1.15.17. Första officiella loppet i Hofvet-linnet.
Jonas Lembke – 1.19.36. Personbästa även för Jonas och en magisk gräns spräckt.