Hofvetandan i Spring

 

Sveriges bästa farthållare som tränare och en nedärvd alla ska med-tradition gör Fredrikshofs FIF till en av landet roligaste föreningar. Och under 2019 kan klubben dessutom bli Sveriges bästa maraton-förening – igen. Henrik Engström, Hofvare sedan 2014, borrar ner fötterna i vad som gör den anrika klubben speciell.

Pentryt. Allt måste börja i pentryt, Fredrikshofs klubblokal. Det är lätt att återkomma till det lilla skyffet på Östermalms IP och liksom bara anta att det är en självklarhet att alla vet vad det är. Men det halvtrånga utrymmet på läktarens baksida är ett eget litet kapitel i allt som ska komma. Ett eget hjärta. Konstigt nog får vi alltid plats här. På ”Uhris” första pass stod vi bara lite extra upptryckta mot väggen runt de få stolar som klarat tidens påverkan bäst. På väggen hänger gamla medaljer. En tavla av klubbemblemet med signaturen M. Vargas täcker mycket av murbruket. Det finns en tom kyl, pulverkaffe och ett kontor som bara ett fåtal har nyckeln till. Titt som tätt sitter Bertil Carlén och surfar där, så jag antar att pentryt har internet. Pentryt är inget omklädningsrum men i korridoren utanför finns det en klassisk kommundriven toalett. Alltid slut på papper och kondomer och myror i hörnen. Det borde lukta sämre än vad det gör. Här byter några av oss om. Pentryt är fult. Ibland fotar vi där inne men lysrören i taket och ostadiga händer gör att vi oftast ser ut om dårar på bilderna. Ibland dansar vi där inne. Ibland träffas styrelsen där inne och för protokoll. Så varje gång pentryt nämns från och med nu vet ni var vi är…

De sista varven på Sommarspelens 5000 meter b-heat hade precis börjat. Omgivningen blir plötsligt suddig, allt är en röra och det går en tunn linje mellan att bryta ihop och spurta. Lorenzo Nesis speakerröst blir konstig – som om han pratar i en burk – och varvräknarna, som tappert stått på mållinjen en hel semesterkväll, blir bara en odefinierbar massa i träningsoveraller.

Det här är egentligen applicerbart på ett gäng 5000 meterslopp. Känslan lär inte vara unik för den där sensommarkvällen på Stockholm stadion i augusti 2018. Men mitt i den röriga röran dök en rosa figur i Panamahatt upp.

Fredrik Uhrbom.

Känd som Spårvägenlöparen som springer allt. Som vunnit det mesta. Som alltid håller den takt han säger att han ska hålla. Ni vet vem han är.

Det rosa var Fredriks linneskjorta. Panamahatten var … Fredriks Panamahatt.

Nylandad från en semester i Italien gick ”Uhris” flygbuss raka vägen till Stadion.

I takt med att de sista löparna i B-heatet vräkte sig över mållinjen insåg Lorenzo Nesi att det saknades en hare till A-heatet. Semester-Uhris blev den perfekta lösningen. Han kan alltid springa. Ni vet vem han är.

Uhris uppvärmning gick från omklädningsrummet och fram till startlinjen i slutet av borte lång där A-heatet stod och trampade med startskottet hängande i luften.

Löparskorna och shortsen var på. Hatten var kastad. Men den rosa linneskjortan fladdrade fortfarande över den raka ryggen – och i knappa 12,5 varv harade ”Uhris” in Malin Strand och Lisa Bergdahl från Sävdalenens AIK till 17.09 och 17.35.

– Jag hade inte tid att rota fram en träningströja från väskan. Shortsen och skorna låg i ett ytterfack. Eller det låg faktiskt en tröja där också – men den var fortfarande blöt från passet jag hade kört på förmiddagen i Italien, säger Fredrik Uhrbom, kanske mindre känd som Fredrikshofs tränare sedan hösten 2017.

Annandag jul, dryga fyra månader efter rosa-skjortan-loppet, träffas vi för att prata om Fredriks första år i Fredrikshof och varför klubben gått från att vara i marginalen till att återigen bli en förening som på bred front synts högre och högre upp på resultatlistorna under 2018. Det där loppet på Stadion har egentligen inget med Fredrikshofarnas resultat att göra. Men bilden förklarar varför klubben har fått fler medlemmar, det förklarar varför nästan samtliga i ”Uhris” grupp sprungit in på sina individuella världsrekordtider.

Så det är därför vi pratar om det – det som verkar vara ”Uhris” ständiga vilja att villkorslöst hålla tempot åt andra.

– Nja, på Spårets träningar brukar jag helst ligga i rygg. Men i Hofvet kan jag fortfarande hålla de flesta tempon, även om det börjar bli svårt med vissa, säger ”Uhris”.

Varje söndagskväll blippar det till i mejlen.

Avsändare Fredik Uhrbom.

I ämnesraden står det alltid ”Träning v.xx”.

Måndag är det ditten och onsdag är det datten. Och så fredagsintervallerna eller lördagspannonrna.

Kort och koncist.

När måndagarna och onsdagarna sen bläddras fram i kalendern är han alltid där och drar. Skulle vaderna råka vara sura händer det att han dyker upp på en cykel. Detta är kärnan till #uhrbomeffekten. En tystlåten ledare som visar vägen med att hålla takten.

– Att ha ”Uhris” som tränare ger en känsla av att allting är möjligt och eliten är plötsligt inte aliens, utan precis som oss andra som har både bra och dåliga dagar i spåret. ”Uhris” inspirerar bara genom att vara med i ur och skur. Till exempel hörde jag att han dök upp på annandagen för att leda en träning. Att det bara var han och en till. Det är hängivenhet till uppdraget och en enorm kärlek till löpningen som få andra har, och som också kan förklara att han fortfarande håller denna höga nivå efter tjugo års elitträning, säger Christoffer Hiding, Hofvetlöparen som är upphovsman till hashtaggen #uhrbomeffekten.

Joakim Eriksson, som gick med i Fredrikshof hösten 2017 fyller i.

– Han hjälper oss amatörer lika mycket som de lite snabbare löparna. Men utan hårda ramar. Han ger uttryck för att han bara vill se folk göra det han gillar mest. Löpa. Det är väldigt inspirerande.

”Uhris” rodnar nästan när hans roll som förebild kommer på tal.

– Jag vill egentligen inte vara en förebild. Jag vill bara att det ska bli bra pass, säger ”Uhris”.

Men att den före detta SM-vinnaren av Stockholm Marathon blev en injektion i en klubb som halkat efter lite är det inget snack om.

– På ”Uhris” första träning dök det plötsligt upp Hofvare jag aldrig sett. Vi var säkert 35 personer som joggade ner till Husarviken. Innan ”Uhris” var 10 personer på träningen en bra siffra. Det märktes att hela föreningen tände till, säger Christoffer Hiding.

När jag nämner Mathias Ösmarks 2.27 på Berlin marathon (läs om Mathias galna kolhydratsladdning inför Berlin i nummer XXX av Spring), Kristofer Låås DM-silver på Stockholm marathon (dessutom debut på distansen) och hur samma Låås och Emil Sultan var sekunder från att gå under 1.10 på ett blåsigt Åland halvmaraton kommer ändå ett litet medgivande.

– Ja, det är ju själva belöningen, säger Fredrik Uhrhom och petar på murbruket på väggarna i pentryt.

En av belöningarna är alltså Emil Sultan. Alingsåsaren hittade Hofvet så sent som i somras och har tävlat för hemmaklubben under hösten – men när friidrottsfönstret öppnades var övergången given.

– Jag flyttade till Stockholm i februari och tränade själv under våren men kände att det vore kul att hitta något gött gäng att träna med. Både för själva träningen men också för det sociala då jag var nyinflyttad. Jag kollade runt lite på olika klubbar men kände inte att jag hittade något lämpligt. Sen stod jag och kollade på Stockholm Marathon och såg att Fredrikshof hade många löpare långt fram. Det var första gången jag kom i kontakt med klubben. Jag kollade in hemsidan och såg att Uhrbom var tränare, honom kände man ju till, och att det bara var och dyka upp på en träning om man ville testa. Så jag hörde av mig till Uhrbom och tog mig till Östermalms IP för en träning. Jag har varit fast sen dess, säger Emil Sultan och fortsätter:

– Jag har förbättrat mig mycket under min korta tid i Hofvet så jag har absolut känt av #uhrbomeffekten.

Trots att Fredrik Uhrbom försöker slingra sig fri från att klubben blivit populär igen ligger bevisen ganska öppet. #uhrbomeffekten lever. Men det är något mer. Det säger han själv.

– Det är ju ni som springer som bär kulturen.

Och så återkommer han till det som verkar vara världens enklaste.

– Jag vill bara att det ska vara bra pass.

Så det finns kanske en anledning att han sitter och petar i murbruket. Men för att hitta den måste vi sätta på en playlist från ett annat århundrande.

Tommie Nordh, kanske mer känd som Nordan, förkroppsligar Hofvets egna wikipedia – om det nu hade funnits.

När Nordan pratar om Fredrikshofvare från grundandet 1901 och framåt presenterar han dem alltid med för- och efternamn följt av personens mest imponerade personbästa. Legenderna hoppar ur Nordans mun. Men det går också att göra Jeopardy-rockaden – säg en tid och Nordan nailar vilken Hofvare som äger just det rekordet. Tommie älskar Fredrikshof.

– Jag pratar alltid om Fredrikshof. Om man pratar löpning så måste man prata om FIF, säger han.

Tillsammans med Åke ”Biten” Eriksson, Martin och Pål Hafström, Mike Rowland, Lars-Martin Ahlgren, Mårten Westberg med flera var han en del av klubbens storhetstid på 80-talet.

De sprang allt från 100 meter till maraton. Eftersom de kunde. Eftersom de ville. Eftersom de var bra. Utan att börja rabbla tider så var det här ett gäng som hade sub 2.20 på maraton i benen.

Deras ”Uhris” var den berömda fysiologen Bertil Sjödin. Bertil låg bakom de undersökningar som fastställde var mjölksyretröskeln var och hur det skulle räknas ut. Med oraklet Bertil som tränare fick Hofvet en it-faktor.

– När Bosön blev klar kom löpare från hela Sverige hit för att träna. Några bodde till och med hos mig i min etta i Hallonbergen. De frågade alltid om ”Berra” hade några nya teorier på gång, säger Nordan.

Efter Bertils bortgång 2003 sa Mårten Westberg så här om sin läromästare till marathon.se:

– Att vi alla ville sitta i Bertils bil på vägen till träningsläger, berodde inte på att Bertil var en så bra förare (han borde aldrig ha fått körkort) utan på att det var en chans till åtta timmars diskussion om löpningens fysiologi. Bertil hade en entusiasm för forskningen som gjorde det svårt att förbli ointresserad. Han hade samtidigt tålamod att diskutera forskningens implikationer med oss jämförelsevis okunniga barbarer. Det räckte med att visa intresse för att få svar även på de dummaste frågor om löpning.

Både Mårten Westberg och Tommie Nord stannar dock inte vid Bertils specialkunskaper som en strålande fysiolog. Det är mycket mer kött, svett och blod än så.

– Bertil var alltid på plats och delade med sig av sina kunskaper. Han tränade hellre någon som var lite sämre men som ville mer än en talang som han var tvungen motivera, säger Tommie.

Mårten fyller på:

– Bertils uppmärksamhet fick man genom att alltid vara på träningen och göra sitt bästa. En supertalang som dök upp ibland (typ Linus Holmsäter) fick däremot nöja sig med att stå i skuggan av oss som gjorde allt vi kunde. Bertil skulle ha gillat den unge Napoleon Salomon (som tidigare tävlade för Fredrikshof), inte för hans talang men för hans vana att alltid ta hand om nybörjaren.

Fredrikshof är nybörjaren och eliten på samma startlinje. En nedärvd tradition som smäller till en i ansiktet så fort en sätter foten innanför dörren till pentryt. För även om Bertil är borta har aktiva som Nordan och Mårten alltid sprungit med den mentaliteten under skorna. Mårten, som på senare tid varit tränare för den grupp som ”Uhris” idag pressar runt Norra Djurgården, viker inte en tum från alla ska med, alla kan. Trots att knäna skriker hittade han ett sätt att vara där för alla under hela passet. Precis som Bertil, precis som ”Uhris”, precis som alla Hofvare som verkligen sätter sin fot i pentryt.

– När jag började så slet jag för att kunna hänga med så att jag kunde höra vad de pratade om på passen. Sen blev jag skadad, min enda löparskada. När jag började springa igen var det KM på 200m på Östermalms IP. Jag sprang mot Bertil Carlén (vår sprint-coach) och klubbens lovande sprinter. Jag var typ 50 meter efter dem i mål.

– En av tidtagarna visade sig vara Lars-Martin Ahlgren (en av klubbens två stora stjärnor och på gränsen till landslaget på maraton). Lars-Martin gick fram till mig och frågade: ’Det är du som är Mårten va? Hur är det med knät?’ Då blev jag Hofvare.

Som ung hade Mårten tävlat i slalom. Där pratade de bästa åkarna med de bästa och nästbästa åkarna. De halvbra pratade med varandra.

– Nybörjarna pratade ingen med. Att Hofvets stjärna ens visste att jag existerade var helt otroligt, säger Mårten.

– Länge var Fredrikshof den enda klubben som tog emot nybörjare. Och när det var Terräng-DM så var alltid de tio sista deltagarna i mål från Hofvet. Det var jag allt mer stolt över för varje år som gick.

Tommie Nord är inne på samma spår och trycker extra hårt på omhändertagandet från klubbens mer rutinerade när han var ung.

– Vi skulle ut äta julbord men jag hade inte råd. Lasse Allerstam, en sann Hofvare, sa ’Vi bjuder dig’. Jag blev så klart jätteglad och lovade att betala tillbaka. ’Absolut’, sa Lasse. ’Men du gör det till en annan Hofvare’. Det är Hofvaranda för mig.

Kalla det vad ni vill. #uhrbomeffekten, Hofvaranda, sunt bondförnuft, medmänsklighet. Hashtags eller inte. Kamratskapet präglade Hofvet då, det präglar Hofvet nu.

– Peppen man får av gruppen innan och under träningarna är något speciellt. Oavsett mål eller fart så vill alla bara att det ska kännas bra och gå framåt, säger Joakim Eriksson.

– Få platser i samhället erbjuder samma stora bredd på åldrar och bakgrund som i en idrottsklubb. Och Hofvet är något så ovanligt som en gammal elitklubb där ingen värderas utifrån vad den presterar. Det är i stället hur man kämpar, bombar och peppar andra som är det viktiga. Det älskar jag Hofvet för, fyller Christoffer Hiding i.

När ett nytt år tickar fram blir plötsligt fjolårets mål och tider något som ska knäckas, något som ska glömmas bort och ersättas med nya prestationer.

Fredrikshof avslutade 2018 med att springa över Åland halv- och helmaraton. Kristofer Låås vann halvan, Mathias Ösmark vann helan och junioren Samuel Nyström-Öhlin vann tiokilometersloppet. Det liknade mer ett KM på Norra Djurgården än ett race på Åland om man tittar på resultatlistan. Och under 2019 lär flera lopp ha Hofvare högt upp.

Utöver de som redan nämnts kommer Simon Gudmundsson, som nyligen bytt från Falu Ik till Hofvet, placera sig framför många snabba löpare under året. Edita Maggi är en av klubbens bästa kvinnliga löpare på mycket länge och kommer fortsätta nagga alla tiders rekord i kanten.

Och vad tror coach Fredrik Uhrbom?

– Fredrikhof kan nog bli en av de främsta klubbarna på Stockholm Marathon i år.

– 1983 hade Hofvet 27 löpare under tre timmar varv 6-7 stycken gick under 2.30, kontrar Tommie Nordh.

Att vara Hofvare innebär också att bli nedtagen på jorden av 80-talet.

Det finns alltid en tid att slå. Det är bara att bomba på.

 
Fredrikshof FIF