En höst med Hiding

 

För ett par timmar sedan fick jag ett sms av Christoffer Hiding:
”Kan du inte skriva en racerapport på Hässelbyloppet, jag är för irriterad över att jag missade pers med 4 sekunder”.

Jag tänkte att jag skulle göra som han sa.
Sen insåg jag att det skulle vara roligare att skriva om hela den här hösten.
Och om Christoffer Hiding.
(Och kanske lite om Hässelbyloppet).

22384054_10155049849071446_5694333129698517073_o.jpg

Jag skulle uppskatta att jag och Christoffer skickar 20 sms om dagen till varandra.
Ibland handlar det om vanliga-livet-grejer.
Ibland är det roliga klipp.
99% av alla sms handlar dock om en sak.
Löpning.
”Vad kör vi idag?”
”Vilka skor ska du ha?”
”Linne eller långärmat?”
”Ska vi springa på lunchen?”
”Tänk om Urhbom kunde bli vår tränare.”
”Varför skaver våra tävlingslinnen så mycket?”
”Grymt pass idag!”
”Var börjar strava-segmentet i Fiskartorpet?”
”Kommer du ihåg när vi sprang två och ett halvt maraton på tre dagar i KINA?!”

Sen fortsätter diskussionen när vi ses.
Ibland tänker jag att vi är galna som ägnar all denna tankeverksamhet på löpning.
Men vi älskar det.

Den här hösten har vi varit extremt taggade på att springa mycket, fort och långt.
Christoffer hade en tuff vår med mycket sjukdom – men varje gång kom han tillbaka.
Samma steg.
Samma uthållighet.
Samma glädjespridare.
Han är den enda jag känner som kan säga ”jag vill inte sluta springa, jag älskar det här” – när regnet vräker ner och det är 5 grader ute.

Efter en ganska bra träningsperiod stod Stockholm Halvmaraton på schemat.
Jag hade hybris innan.
Trodde att jag skulle flyga fram.
Det gjorde jag inte. En för hård öppning straffade sig och perset som skulle krossas var jag inte ens nära att rubba.
Hiding slog mig så klart – men hade haft samma upplevelse som jag.
Känner ni igen den där loppbesvikelsen?
Det är ett pisshelvete. Ett självförtroende med rivsår och dessutom ömma lår.
Det tog inte många minuter innan sms:en började rulla.
”Vi kör ALJ nästa lördag.”
”Vi tar revansch.”

En vecka senare gick startskottet på stadion.
Christoffer hade bestämt att dra mig under 35 minuter för första gången.
”Ligg i min rygg så grejar du detta.”
Efter 7k hade all draghjälp satt sig i Christoffers ben och jag gick ifrån. Sista 3 ekade dock hans röst mellan läktarna.
”Öka”
”Bomba”
Med två hundra meter kvar:
”BOMBA HENKE, BOMBA!!”
Jag bombade.
Jag klarade målet med 3 sekunder.
När Christoffer gick i mål ett par sekunder senare gjorde han det med armarna rakt upp i luften.
Som om han just vunnit OS kastade han sig i mina armar.
Inte för sin egen prestation. Den hade han offrat.
Armarna var i luften för min skull.
Jag sa det till honom direkt. Men jag säger det igen. Han gjorde det finaste en människa kan göra för en annan människa.
Vara farthållare. 

Nästa mål var egentligen Hässelbyloppet.
Men Christoffer lyckades vinna två startplatser till Lidingöloppet.
Jag har aldrig vunnit något på en utlottning.
Men så är allas vår Hiding, multitalangen från Allingsås, en vinnarmaskin som bäst liknas vid det tyska fotbollslandslaget – en makalös vinnarskalle.

Med startplatserna i handen var det bara ta på sig det evigt skavande hofvet-linnen igen.
30km terräng.
Sms igen:
”Ska vi bomba loppet?”
”Ska vi köra första två milen i 4.30 och sen fri fart sista milen?”

Så fick det bli. Även om vi springer varje dag så var aldrig planen att att springa 3 mil på rötter och barr. Fokus var ju på Hässelbyloppet.

Lidingöloppet var fruktansvärt roligt.
Vi fick ju göra det vi älskar.
Springa.
Och eftersom tempot var relativt lågt kunde vi dessutom spendera de två första milen med att prata om att springa.
En Drömdag helt enkelt.

Två mil rusade förbi och så stod det fri fart i något av våra sms.
Christoffer försvann.
Jag åt chokladbollar och satte i halsen.
På bilderna från upploppet går det att se Christoffer springa i mål tämligen oberörd (ett gäng sekunder före mig) och med linnet runt nacken. Det började så klart skava.

Efter ett bättre långpass på Lidingö hade han mer i benen. Nedjoggen från målet till klubblokalen på Östermalms IP har redan fått epitetet klassiker på sig.
En Hofvet-historia som kanske kan få nämnas i samma andetag som alla kryddade skrönor från 80-talet.

Med Hässelbyloppet två veckor bort började vi tänka på formen. Sms:en om vilka pass som skulle köras och hur vi tillsammans skulle göra det finaste en människa kan göra för en annan människa.
Växeldra.

Men så sista-minuten-anmälde vi oss till månades lopp – Tullingeloppet 5k.
Vi insåg väl både två att det fanns en stor sannolikhet att det var vi som skulle behöva tampas om det översta steget på pallen.
Över sms kom vi överens om att köra samma modell på skorna.
Sen blev det konstigt.
Vi brukar dra varandra.
Pusha varandra.
Skrika BOMBA åt varandra.
Nu skulle vi tävla på riktigt – mot varandra.
Tullingeloppet var en tvåvarvsbana i en ganska kuperad och knixig terräng.
Christoffer är mer uthållig än vad jag är.
Jag är snabbare på spurten än Christoffer.
Min plan: Häng bara i.
Christoffers plan: skaka av honom.

Det blev tveklöst det roligaste loppet jag någonsin sprungit. Jag och en av mina bästa vänner som tillfälliga antagonister gjorde hela tiden små taktiska prövningar.
Jag hängde i. Upploppet kom.
Jag var tvungen att bomba.
Det är ju hans ord som ekar där inne.
Vi kramades så klart efter åt.
Jag sa:
”Du kommer vinna på Hässelby.”
Han svarade:
”Sluta nedvärdera dig själv.”

Vi tog pendeln hem och ett par timmar senare kom sms:en.
”Grymt roligt att springa med dig idag. Vi gör varandra starkare.”
Typ.

Och så idag.
HÄSSELBYLOPPET.
Höstens stora mål.
Pers stod på schemat.
Vidrigt väder. Alltså en perfekt inramning.
Vi sa att vi skulle komma in i loppet. Inte rusa när alla rusar. Tro på vår takt och springa ifatt.
Det gick så där.
Efter 3k tittade Christoffer på sin klocka och sa:
”Halvmarapuls”.
Han hann peka på en kille som såg ut som Niklas Sydow också- men sen försvann han.
Jag såg så klart hans rosa pannband guppa en bit fram – men jag var aldrig nära att komma ifatt.
Jag har respekt för Hässelbyloppet. Det marknadsförs som årets snabbaste lopp med persgaranti – men personligen har min tre tidigare lopp känts ganska tunga.
Jag trodde att det skulle kännas så idag med. Att benen skulle lägga av och att tankarna på att ta tuben från Rocksta och åka hem skulle ta över.

Jag blev aldrig trött. Men konstigt nog tappade jag några sekunder från tidsplanen efter 6 kilometer.
Efter 7k vände det. Precis som alltid.
Då kliver medeldistansaren i mig fram och tänker: 3 kilometer kan jag alltid bomba.
Jag har aldrig blivit omsprungen på ett upplopp och tänkte inte bli det idag heller.
Sista kilometern gick på 3.12.
Och även om jag tog in på Christoffer så var han 10 sekunder före mig över mållinjen.
Det var hans tur att slå mig – och det är jag glad för att han gjorde.

Efteråt var han lite sur över att det inte blev pers. Om jag kunde, Christoffer, så skulle jag vrida på klockan åt dig så att de där fyra fjuttiga sekunderna försvann.
(Och det är alltså det näst finaste en människa kan gör för en annan människa: böja tid och rum till pers).

Vi åkte hem. Det dröjde som vanligt inte länge innan sms:en om revansch började komma. Men också en lite självrannsakan.
”Vi är sjuka i huvudet.”
”Ja, men på ett bra sätt.”
”Det är sant. Vill inte ha det på något annat sätt. Löpning är allt.”

Tack för en helt magisk höst.

/Henrik Engström

 
Fredrikshof FIF