Albert och jag

 

Jag gillar tävlingar. Trots att jag oftast är fruktansvärt nervös. Men jag tävlar i princip enbart mot mig själv. Jag kommer aldrig att vinna nån löptävling. I alla fall inte nån som är värd att vinna. Jag skulle tolka en vinst till största del som ett tecken på bristande konkurrens. Jag väljer utan att tveka placering hundra nånting med nytt personbästa än placering 1 med missat pers.

Men ibland kan jag fantisera om hur jag skulle vilja vinna ett lopp. Jag vet exakt!

Den 34 upplagan av Tour de France gick 1947. Den 14de etappen mätte 253 km och kördes mellan Carcassone och Luchon. Efter 300 meter attackerade fransmannen Albert Bourlon. Jag kan verkligen se framför mig hur resten av klungan småler eller skakar på huvet åt den ungdomliga entusiasmen. Dom lär ha tänkt lite hånfullt ”kul, lycka till, men vi ses snart”. Åtta timmar senare rullar Albert Bourlon i mål, 16 minuter före loppets tvåa! 253km i ensamt majestät! Ett helt oslagbart rekord. Etapperna är inte ens så långa nu för tiden.

Jag tänker ofta på den prestationen. Jag tänkte på Albert när jag sprang 52,8km i helgen. Jag tänkte på Albert när jag ensam krigade mot storm och snö blandat regn på Luleås halvmarathon. Jag kan tänka på Albert alla pass då man krigar på ensam. Jag gillar det sociala med löpningen men jag gillar också all ensamtid. Särskilt när vädrets makter gör det extra tungt för en. Man skulle kunna tro att jag inte har nått annat att tänka på än Albert.

Nu skiljer sig cykelsporten en hel del ifrån löpsporten. En bra beskrivning av cykelsporten är att det är precis som segling, fast tvärtom. Vinden är en väldigt stor faktor. Vid 50km/h står luften för 90% av motståndet. En stenhård attack och en soloutbrytning är inte fullt lika anmärkningsvärd i löpning.

Men tänk ändå vilken fantastisk prestation! Föreställ dig att en okänd löpare tar ledningen på Stockholm marathon redan på Lidingövägen. När man kommit in på Valhallavägen är försprånget etablerat. 42km senare går denna löpare i mål som vinnare.

Albert Bourlon vann aldrig varken förr eller senare. (Behövdes det?!) Fausto Coppi vann tillslut totalt. Men just där och då var Albert bäst. Tur, mod, skicklighet, dold talang och perfekt timing var ingredienserna för att kunna fullfölja detta stordåd.

Troligtvis har man väl bara max en chans under sin livstid att göra en sån triumf. Jag antar att man inte ens vet om när den chansen dyker upp.

Exakt så brukar jag vinna mina lopp när jag låter fantasin skena iväg!

/Tobias Drugge

 
Fredrikshof FIF